Min värld, mitt liv, min blogg...

Vad skulle jag hit och göra redan igår? Jag skulle ha gjort som jag hade tänkt, åka hit sent idag istället. Dum som jag var, så åkte jag hit igår. Fy fan, det var jobbigare än jag trodde. Tycker jag har klarat mig hyffsat bra när jag har varit ute hos mina föräldrar, eller så är det jag som har dolt känslorna för mig själv. Grävt ner dem djupt under ytan. När jag kom hit och hade varit här en lite stund, så brast det. Allting brast inombords, 2 ggr. Det känns som om någon skulle ha sparkat omkull stolen som jag stod på. Samtidigt underlättar det inte heller när människan stundtals är känslokall. Nu är det inte så att jag ber honom att ångra att sitt val, inte sitta å gulla eller hålla mig i hand. Men nån slags empati och sympati borde människan kunna visa. Visst stundtals kan han visa litegrann utav den, men sedan kommer denna känslokyla. Varför? Jag måste vara en mycket jobbig och värdelös människa :/ Det är hemskt att säga det, men så känns det. Nu önskar jag bara att veckan som kommer, ska rulla på fort som fan, så att jag kan sätta igång med flytten. Flytten kommer säkerligen att ta sin tid, när jag har fullt upp med skolan.

Idag hävde jag ur mig att du måste förstå att det är jobbigt för mig att vara i denna lägenhet. Då kläcker han ur sig: "är det det?" Bara för att han inte känner något längre och inte tycker att det är jobbigt, så borde han åtminstone kunna sätta sig in i hur jag känner det. Vi har trots allt varit i lag i nästan 2½ år. Jag önskar att jag kunde sluta älska honom bara så där, att kunna skaka av mig allt som jag känner, glömma människan och vända alla taggar utåt. Igår när jag kom hit, tog han med mig på bio. Det känns så.. jag vet inte? Konstigt. Vi kan väl vara vänner, säger han. Jovisst, men jag vet hur det kommer att bli med den saken till slut ändå så.