Stalking...
Jag får berätta vad som hände torsdagskvällen idag istället, när jag hade fullt upp igår... Jag blev "stalkad", så mycket kan jag börja att berätta, med andra ord förföljd. Det var väldigt obehagligt.
Det hela började med att jag skulle iväg till brevlådan och posta iväg 2 stycken alla hjärtans dag kort. När jag hade lagt på dem, beslöt jag mig för att passa på att slinka in på biblioteket för att titta efter pysselböcker, när jag ändå var i närheten. Jag slog mig ner vid bibliotekets dator och sökte, tills jag hittade på vart pysselböckerna stod. Jag tog mig ner till den hörnan och började leta. Jag hittade några intressanta böcker som jag plockade fram, satte mig ner vid bordet där och började bläddra. Bläddra för att se om det var något som var tillräckligt intressant för att låna med mig hem. När jag hade suttit där i nån minut så lägger jag märke till en utlänning som stirrar på mig, som kommer allt närmare och närmare. Han stryker sig längs bokhyllan och fortfarande så känner jag att han tittar på mig. Själv slår jag hastigt ner blicken i boken och fortsätter att ögna igenom den. Jag lägger märke till att han bara tar en bok ur hyllan. Han hejjar när han går förbi och sätter sig sedan ner vid bordet bredvid mitt. I ögonvrån ser jag att han bara sitter och glor på mig utan att ägna en minut åt sin bok som han plockade ut från bokhyllan. Jag börjar mer och mer känna mig väldigt obekväm och undrar för mig själv om han har käkat glopudding med blängsylta till middag. Har han aldrig sett en kvinna i sitt liv förut, eller vad är det frågan om?
Ungefär en kvart senare frågar han mig: "När stänger biblioteket?" (Vilket faktiskt vem som helst kan fråga). Till svar ger jag honom att de stänger klockan sju, sedan fortsätter jag att titta i min bok. Men likt förbannat fortsätter han att stirra på mig. Sedan börjar det hagla frågor ur honom som han ställer till mig. "Är du svensk?" "Jag kan prata lite svenska, vill du prata med mig?" osv, osv. Det jag säger till honom är att jag har lite bråttom, jag har inte tid. Efter det reser han på sig och går bort och ställer tillbaka boken i bokhyllan och säger "Hej då" till mig. Jag i min tur, märker att han bara går runt den andra bokhyllan och sätter sig ner vid det bordet där istället.
Jag fortsätter i lugn och ro att gå igenom decoupageboken, känner sedan en lättnad över att han gick härifrån. Han gav min kropp en del obehagskänslor när han började med sina tusen frågor. När jag reser mig upp för att ställa tillbaka några utav böckerna som jag har tagit, för att ta en ny bok, då kommer han emot mig igen. Den här gången ställer han sig väldigt nära mig. "Hej" säger han. "Ja, hej" ger jag honom till svar och fortsätter att titta på böckerna i bokhyllan. Då börjar han återigen med sina tusen frågor. "Jag tänkte läsa lite" säger han, stryker lätt med sina fingrar över böckerna i bokhyllan. (Ja vad gör man inte på ett bibliotek, tänker jag i mitt stilla sinne). "Mmmm" är allt jag ger honom till svar. "Vad heter du?" frågar han. (Som att jag vill svara på det, till någon som jag aldrig har sett i hela mitt liv förut). Jag låtsas inte höra det han sa utan fortsätter att leta efter mina böcker. Sedan kommer nästa fråga. "Var bor du?" Jag fortsätter att titta efter mina böcker. "Bor du i Borlänge?" Varpå jag då svarar: "Nej, det gör jag inte." (Vad har du med det att göra, tänker jag för mig själv). Sedan går han bara därifrån, runt bokhyllan och sätter sig ner vid bordet. (Skulle inte han läsa.. tänker jag). Med tanke på att han sa så, men där sitter han vid ett bord utan en bok.
Jag känner mer och mer hur det börjar knyta sig i magen utav obehag, så jag tar böckerna som jag ska ha och går bortöver till andra sidan av biblioteket. Där de har sina tidningar och jag sätter mig ner där i hörnan och går igenom en pysseltidning istället. Den här hörnan är lite i skymundan, så jag hoppas för mig själv att han inte ska se vart jag tog vägen. Men tror ni inte att jag ser honom några sekunder senare... igen!? Jag tittar upp och ser när han kommer gående i korridoren och hur han glor på mig. Han sliter inte sin blick ifrån mig. Istället för att komma ner mot mig, sneddar han ner bakom bokhyllan som står bredvid mig. När jag tittar upp igen, ser jag hur han står och pillar på böckerna på andra sidan (utan att ta en bok), står och glor på mig igenom bokhyllan och böckerna. Jag kan lova er att då knöt det sig riktigt i magen på mig, det började att gå kalla kårar längs ryggen.
Det slutar med att jag tar böckerna och tidningen, jag går ner en våning och lånar det jag ska ha med mig hem i lånedisken. Jag tittar upp mot trappen och jag ser att han har inte kommit nerför där än, så jag skyndar mig utifrån biblioteket. Jag springer halva biten hem, med obehag och rädsla, där det är halvmörkt och två gränder som går emot varandra. Dessutom är jag rädd att jag ska halka omkull när jag var så utomordentligt smart och satte på mig klackskor. Men hur skulle jag kunna förutse det här? Det sista jag vill är att han ska hinna se vart jag bor någonstans. Dessutom kastar jag några blickar bakåt för att se efter så att han inte förföljer mig. Hade han gjort det, hade jag sprungit raka vägen emot polishuset istället. Nej usch, honom ville jag inte ha efter mig på hemvägen, nej ni, då var jag rädd. Hugaligen!
Hans tanke kanske inte var att förfölja mig ända hem, men vad vet jag egentligen om det? Jag tänker inte chansa med att gå lugnt hem och ha en dåre efter mig hack i häl, som ska hinna med att se vart jag bor. Eller kanske rent utav överfalla mig? Nej, då är det bäst att ta det säkra före det osäkra. Det skulle inte förvåna mig att han gick ut strax efter att jag gick ut ifrån bilioteket. Nu i efterhand inser jag att jag kanske skulle ha berättat det här för någon på biblioteket, men det är lätt att vara efterklok. Men tack och lov hände ingenting efter vägen. Men jag hoppas att jag aldrig kommer att stöta på den här mannen igen, i mitt liv....
Det hela började med att jag skulle iväg till brevlådan och posta iväg 2 stycken alla hjärtans dag kort. När jag hade lagt på dem, beslöt jag mig för att passa på att slinka in på biblioteket för att titta efter pysselböcker, när jag ändå var i närheten. Jag slog mig ner vid bibliotekets dator och sökte, tills jag hittade på vart pysselböckerna stod. Jag tog mig ner till den hörnan och började leta. Jag hittade några intressanta böcker som jag plockade fram, satte mig ner vid bordet där och började bläddra. Bläddra för att se om det var något som var tillräckligt intressant för att låna med mig hem. När jag hade suttit där i nån minut så lägger jag märke till en utlänning som stirrar på mig, som kommer allt närmare och närmare. Han stryker sig längs bokhyllan och fortfarande så känner jag att han tittar på mig. Själv slår jag hastigt ner blicken i boken och fortsätter att ögna igenom den. Jag lägger märke till att han bara tar en bok ur hyllan. Han hejjar när han går förbi och sätter sig sedan ner vid bordet bredvid mitt. I ögonvrån ser jag att han bara sitter och glor på mig utan att ägna en minut åt sin bok som han plockade ut från bokhyllan. Jag börjar mer och mer känna mig väldigt obekväm och undrar för mig själv om han har käkat glopudding med blängsylta till middag. Har han aldrig sett en kvinna i sitt liv förut, eller vad är det frågan om?
Ungefär en kvart senare frågar han mig: "När stänger biblioteket?" (Vilket faktiskt vem som helst kan fråga). Till svar ger jag honom att de stänger klockan sju, sedan fortsätter jag att titta i min bok. Men likt förbannat fortsätter han att stirra på mig. Sedan börjar det hagla frågor ur honom som han ställer till mig. "Är du svensk?" "Jag kan prata lite svenska, vill du prata med mig?" osv, osv. Det jag säger till honom är att jag har lite bråttom, jag har inte tid. Efter det reser han på sig och går bort och ställer tillbaka boken i bokhyllan och säger "Hej då" till mig. Jag i min tur, märker att han bara går runt den andra bokhyllan och sätter sig ner vid det bordet där istället.
Jag fortsätter i lugn och ro att gå igenom decoupageboken, känner sedan en lättnad över att han gick härifrån. Han gav min kropp en del obehagskänslor när han började med sina tusen frågor. När jag reser mig upp för att ställa tillbaka några utav böckerna som jag har tagit, för att ta en ny bok, då kommer han emot mig igen. Den här gången ställer han sig väldigt nära mig. "Hej" säger han. "Ja, hej" ger jag honom till svar och fortsätter att titta på böckerna i bokhyllan. Då börjar han återigen med sina tusen frågor. "Jag tänkte läsa lite" säger han, stryker lätt med sina fingrar över böckerna i bokhyllan. (Ja vad gör man inte på ett bibliotek, tänker jag i mitt stilla sinne). "Mmmm" är allt jag ger honom till svar. "Vad heter du?" frågar han. (Som att jag vill svara på det, till någon som jag aldrig har sett i hela mitt liv förut). Jag låtsas inte höra det han sa utan fortsätter att leta efter mina böcker. Sedan kommer nästa fråga. "Var bor du?" Jag fortsätter att titta efter mina böcker. "Bor du i Borlänge?" Varpå jag då svarar: "Nej, det gör jag inte." (Vad har du med det att göra, tänker jag för mig själv). Sedan går han bara därifrån, runt bokhyllan och sätter sig ner vid bordet. (Skulle inte han läsa.. tänker jag). Med tanke på att han sa så, men där sitter han vid ett bord utan en bok.
Jag känner mer och mer hur det börjar knyta sig i magen utav obehag, så jag tar böckerna som jag ska ha och går bortöver till andra sidan av biblioteket. Där de har sina tidningar och jag sätter mig ner där i hörnan och går igenom en pysseltidning istället. Den här hörnan är lite i skymundan, så jag hoppas för mig själv att han inte ska se vart jag tog vägen. Men tror ni inte att jag ser honom några sekunder senare... igen!? Jag tittar upp och ser när han kommer gående i korridoren och hur han glor på mig. Han sliter inte sin blick ifrån mig. Istället för att komma ner mot mig, sneddar han ner bakom bokhyllan som står bredvid mig. När jag tittar upp igen, ser jag hur han står och pillar på böckerna på andra sidan (utan att ta en bok), står och glor på mig igenom bokhyllan och böckerna. Jag kan lova er att då knöt det sig riktigt i magen på mig, det började att gå kalla kårar längs ryggen.
Det slutar med att jag tar böckerna och tidningen, jag går ner en våning och lånar det jag ska ha med mig hem i lånedisken. Jag tittar upp mot trappen och jag ser att han har inte kommit nerför där än, så jag skyndar mig utifrån biblioteket. Jag springer halva biten hem, med obehag och rädsla, där det är halvmörkt och två gränder som går emot varandra. Dessutom är jag rädd att jag ska halka omkull när jag var så utomordentligt smart och satte på mig klackskor. Men hur skulle jag kunna förutse det här? Det sista jag vill är att han ska hinna se vart jag bor någonstans. Dessutom kastar jag några blickar bakåt för att se efter så att han inte förföljer mig. Hade han gjort det, hade jag sprungit raka vägen emot polishuset istället. Nej usch, honom ville jag inte ha efter mig på hemvägen, nej ni, då var jag rädd. Hugaligen!
Hans tanke kanske inte var att förfölja mig ända hem, men vad vet jag egentligen om det? Jag tänker inte chansa med att gå lugnt hem och ha en dåre efter mig hack i häl, som ska hinna med att se vart jag bor. Eller kanske rent utav överfalla mig? Nej, då är det bäst att ta det säkra före det osäkra. Det skulle inte förvåna mig att han gick ut strax efter att jag gick ut ifrån bilioteket. Nu i efterhand inser jag att jag kanske skulle ha berättat det här för någon på biblioteket, men det är lätt att vara efterklok. Men tack och lov hände ingenting efter vägen. Men jag hoppas att jag aldrig kommer att stöta på den här mannen igen, i mitt liv....
Kommentarer
Trackback